
Trist besked från Schelin
Ett telefonsamtal i slutet av oktober var en av årets roligaste arbetsuppgifter på den tiden jag var sportchef på Sydsvenskan. Då ringde jag upp den fotbollsspelare som varit Sveriges främsta under året, och meddelade henne att vi i Diamantbollenjuryn ansåg det.
Fyra gånger under åren 2011-2014 ringde jag Lotta Schelin, fyra gånger stod vi i finkläder i direktsändning när jag fick äran att överlämna Diamantbollen till henne. och trots att det varit på gång länge smärtar det att veta att hon nu tvingats lägga skorna på hyllan. Det känns alltid extra tråkigt när det handlar om spelare som tvingats fatta beslutet på grund av skador och inte för att deras tid på fotbollsplanen faktiskt tagit slut.
Varmt hjärta, rapp käft, smarta fötter. Så kommer jag alltid att minnas Lotta Schelin. Oförutsägbar både som spelare och när man intervjuade henne, hon nöjde sig aldrig med klyschorna utan ville alltid säga vad hon verkligen tyckte, oavsett om det handlade om spelsystem eller jämställdhet inom fotbollen. En förebild och underhållare på många sätt, och det känns konstigt att jag aldrig mer kommer få se henne spela fotboll.
Och tänk att det fanns en tid då hon och Marta spelade i samma lag, en kvart på cykel från mitt hem. Vilken obeskrivlig lyx att ha sådan fotboll i sin hemstad.