Känslan av att skicka in ett färdigt manus alltså, det är inte mycket som slår den. Särskilt inte när man som jag haft ett ofrivilligt uppehåll på ett och ett halvt år, blivit av med sin hjärna (det är så det känns att vara utmattad), återhämtat sig och sedan äntligen kunnat slutföra boken.

Det är tredje boken om Kosse, alltså inspirerad av Kosovare Asllani, som skulle ha kommit ut redan till EM förra året men som vi fick avbryta arbetet med precis i slutskedet eftersom jag blev sjuk. Min hjärna klarade inga kreativa eller abstrakta uppgifter på över ett år, så det gick helt enkelt inte att jobba med boken under min sjukskrivning.

Men nu, ett och ett halvt år senare, är jag klar och har bollat manuset fram och tillbaka några gånger med min förläggare som också skickat det för godkännande till Kosse. Böckerna bygger ju på intervjuer med fotbollsspelarna och det är viktigt att de godkänner böckerna och känner igen sig i dem, även om själva handlingen är påhittad. Mycket bygger på upplevda anekdoter från barndomen, och ibland arbetar jag om anekdoter från deras vuxna fotbollsliv så att det ska gå att berätta ur ett barnperspektiv istället. Det är superroligt att jobba på det här sättet – jag får vara journalist och författare samtidigt och göra det som jag aldrig får i rollen som journalist: ändra på handlingen för att skapa en bättre dramaturgi.